Världen enligt Enki, del 1Del 1.Jo, såhär var det. Jag bor i Nexus, sköter mitt, tar hand om mig och Loppis, har mina vänner, mitt eget lilla krypin och allt sånt där. Du vet, det vanliga. Sen en dag så säger det bara vavooooom och så helt plötsligt så slår jag en kille tvärs över rummet och det bara glittrar om det. Så jag sjappar, drar till mitt gömställe och försöker komma på vad i Malfeas det är som händer. Efter att ha testat lite allt möjligt så kommer jag på att jag måste vara en av de där Anatemorna, vilket var lite läskigt. Sen slår det mig att jag har blivit värsta supertjuven. Så jag drar mig fram ur underjorden igen och låtsas som ingenting och lever på det hela ett ganska bra liv. Och så en dag springer jag in i nån brud som ser ut som jag vet inte vad. Värsta hej-jag-vill-låtsas-att-jag-är-en-utbygdsjägare-och-måste-bevisa-det-genom-mina-kläder, typ. Så jag som fått mig en öl för mycket tycker att hon behöver inse att hon kan dra ut i skogen igen. För att göra en lång historia kort så visade det sig vara Keiju. Vi kom på att vi kunde slå våra påsar ihop så vi drog ned till södern och hängde ett tag, såg världen, lekte karavanvakter, typ. Vi, eller jag iaf (Keiju är lite mysko på det sättet), tröttnade efter ett tag, man kan bara se SÅ mycket sand, liksom. Så vi drog norrut och hamnade i Port Calin, där ett smärre missförstånd uppstod efter att vi var tvungna att kolla lite närmre på en jacka som tydligen var väldigt viktig för drakblod. Keiju är ju inte så förtjust i dem, så jag kom på att det nog var bäst att befria dem från jackan. Hursomhelst så slutade det med en massa skit och det var där vi blev efterlysta av femhundra (plusminus hundra) drakblodspatruller. Snacka om att överreagera liksom. Vi drar norrut snabbt som bara den, med patrullerna i våra hälar. Bara tack vare min kvicktänkthet, och lite Keijus pilar också, lyckas vi hålla oss undan. Sen dyker en förbannad drakblodspräst upp och tycker att Haha! Jag vet vilka ni är! Så vi tar honom som gisslan för att kunna ta oss vidare. Det är typ här som nån konstig känsla börjar dra oss norrut. Så vi, eftersom vi ändå är lysta av drakblodsfanatikerna som vill servera våra anatemarumpor med mintsås, beslutar oss för att norr är en bra riktning. Så vi går och går och går och går och går och går och du hajar. På vägen springer vi in i Eldrin som är en månutvald. Han kan förvandla sig till ett pälsigt monster och jag tror att Keiju är lite smygkär i honom fast hon skulle nog hellre dö än erkänna det. Han kan förvandla sig till en massa andra saker också. Han hänger på norrut i vilket fall. Sen fick jag en förbannad lavin över mig där nånstans också, men det är mindre viktigt. En lavin kan inte stoppa mig! Så vi knatar på. Eller stapplar fram i den förbannade naturen och en massa skitsnö iaf. Till slut kommer vi fram till nån borg som var byggd av Karl Bax. Han byggde typ asmånga kraftempel under förra tidsåldern. Jag var en av hans lärjungar då, vilket är hur tufft som helst. Borgen är iaf osynlig. Fast innan vi kom dit så sprang vi in i en massa demoner som bodde i nån konstig stad där de hade massa guld och så fick jag ett ekollon där som alltid är varmt. Men, iaf. Så borgen är osynlig och vi drar in. Den är typ HELT enorm. Byggd i sten, duh. Nästan ingenting kvar i den. Så vi letar runt en massa och trixar och har oss. Sen dyker det upp nån mysko snubbe som OCKSÅ är utvald som heter Choli. Han kan en hel massa saker, frammana demoner bland annat. Det är SÅ tufft. Det är verkligen något jag måste lära mig. Jag vill ha egen demon. Jaja, jag vet att man betvingar dem och blablablablabla. Farligt. Kontroll. Malfeas. Död och förbannad förintelse. Men det låter tufft iaf. Så vi, Jag, Keiju, Kostu och Choli rantar runt där och försöker hitta något. Vi hittar gravarna för alla som hängt där (det fanns porträtt på dem) och vi hittar en massa tuffa saker i gravarna. Sen hittar vi en massa lönngångar och sånt också, och tillslut hittar vi en hemlig kammare med solen i. Och vi trodde att han dödade Choli, för Choli försvann bara. Så vi drar vidare och hittar hans grejer och sen hittar vi mig. Eller Ossiandus iaf. Så jag begraver honom ?eller mig själv, beroende på hur man ser det antar jag- i sidenet från Cholis skjorta. Helt högtidligt och så liksom, som det borde vara. Sen går vi tillbaka. Då kommer Choli tillbaka och är helt skitsur, för tydligen var skjortan magisk. Men hur skulle jag veta det liksom när han inte sa det? Eller hur? Sen där nån gång så kommer det in en massa drakblod, som vi besegrar. Förutom Mahina, som Eldrin eller nån gjorde på smällen. Eldrin sa att han inte gjorde det, men jag tror nog inte riktigt på det ändå. Fast det kan ha varit Kostu. Han var lite lömsk. Hon var måste ha varit sinnesjuk hur som helst. Sen mitt i allt så tror vi att en stjärnutvald går igen, för hela borgen blir liksom skummare och skummare. Och så kommer demoner från demonbyn och anfaller borgen med jämna mellanrum, så vi får frammana vår egen demon för att laga den. Så det är typ totalt kaos. Sen råkar vi ha sönder demonstenen, för vi tror att det ska skicka tillbaka demonerna till Malfeas, men vi hade visst lite fel i den teorin. Men vi MENADE faktiskt väl. Hur som helst så var det iaf borgens väktare som bodde i speglar som hemsökte borgen och ville döda oss. Men vi flydde och fick med oss en massa guld och ädelstenar och sånt. Och magiska föremål. Och Mahina. Sen drog vi söderut igen. Sen när vi gick förbi demonbyn så hittade vi ett konstigt öga som choli skar ut ett av sina egna ögon för att sätta in. Det var så äckligt! Så, det var historien om borgen. Vi drog till Nexus sen, jag och Choli och han öppnade en restaurant där han serverade jord som han förtrollat till mat. Sen var det inte så mycket mer med det. Vi tog det nog mest lugnt i ett år eller så. Typ. |
Uppdaterat
|