rekrytering av en nyföddJagande Skuggan värvas till PaktenI fyra dagar hade samhället varit i ständig skräck. Människor hade försvunnit, kreatur hade hittats kluvna på mitten och jägarna hittade inga villebråd i skogen. Det vill säga de jägare som återvänt. Den ansvarige satt och tog igen sig efter en kurragömmalek med en grupp jägare. Hon hade svurit att hämnas den ohyggliga tortyren hon blivit utsatt för, bara på grund av hennes grå hår. Hon blev utstött redan som liten och slutade aldrig att tillhöra stammens bottenskikt. Som lägsta rangens stammedlem blev hon ofta slagen och våldtagen. Men nu var det ombytta roller. Hon var starkare än ett dussin jägare, snabbare än vinden och tyst som en skugga. När månen kommit till henne var det som om en ny värld öppnade sig. Hon hade bestämt sig för att vara stark och aldrig någonsin mer underkuva sig någon, att aldrig mer vända andra kinden till och svälja stoltheten. Ett prassel i en närbelägen buske fick kvinnan att frysa sina rörelser. Hur kunde någon komma så nära? Hon kunde höra vilken jägare som helst från byn på minst hundra stegs avstånd. Ändå var det ett mycket klumpigare ljud än när ett rovdjur smyger sig på sitt byte. Vad det nu än var så var hon starkare, snabbare och uthålligare än det. Sakta smög hon sig närmare steg för steg. Klor växte sakta ut på hennes händer och huggtänder glimmade i gryningsljuset. En busvissling fick henne att svänga om med huggtänderna blottade. En man satt uppe på en gren och dinglade med benen medan han log mot henne. ? ?Här uppe är jag! I busken finns blott stenen jag kastade dit.? Han lutade sig framåt och gled av grenen innan han en framåtvolt senare landade på marken, mindre än tio steg framför henne. ? ?Vem är du??, ropade kvinnan och avancerade ett steg för att visa att hon inte var rädd för honom. Han var bara aningen längre än henne, bar ett björnskinn över axlarna och silvriga tatueringar täckte det mesta av hans synliga hud. ?Vad är du??, lade hon till. ? ?Du känner till det jag är under namnet Mångud, vilket både är nästan rätt och helt fel. En del kallar mig Vita Vandraren, andra bara Vandraren, även om jag är känd under fler namn.?, svarade mannen raskt, som inte verkade bekymrad av att hon stod beredd att anfalla honom. ?Vi är av samma sort du och jag, och jag har kommit för att vägleda dig och skydda dig för drakblodspatrullen som just nu håller på att genomsöka området efter dig.? Hon synade mannen från topp till tå. Han såg ut att vara stark, men inte så stark att hon inte skulle kunna klyva honom på mitten med sina klor. Han såg nästan barnslig ut, blott i början av sin vuxna ålder. - ?Ingenting kan få mig att inte slutföra det jag påbörjat med byn. Jag ska utplåna den, till sista barn, till sista kreatur, till sista hus. Dom är inte värda att fortsätta i denna värld.? - ?Själv så tänkte jag dra med dig norrut?, fortsatte mannen ?, ty här finns väldigt få av vår sort och väldigt många drakblod. Vi är båda starkare än Drakblod, men dom har numerärt överläge och du har inte ens börjat inse vilka enorma krafter du kan uppbringa. På vägen finns det mycket jag måste förklara för dig om hur livets gång är, och hur det kommer att bli. Följer du inte med självmant så tänker jag klubba ner dig och dra dig efter mig norrut? Det enda du hittar här är din egen grav.? - ?Du ska lära dig att inte kasta hot omkring dig. Rätt vad det är så synar någon dig.? Hon kastade sig blixtsnabbt fram och laddade ett våldsamt hugg mot mannens bröstkort med sina klor. Hon skulle snart kunna övertala honom om att hon var stark nog att stå upp till vad som nu stod emellan henne och byn. Strax innan hennes hugg träffade växte mannens kroppshydda och nästa ögonblick var hon blott hälften av honom. Ett hårt läte ljöd då hans klobeklädda hand tog emot hennes hugg. - ?Om du inte är snabbare än så, är det verkligen dags att vi beger oss härifrån.? Väste mannen, som nu tagit formen av en jättelikt vitt kattdjur med enorma silverfärgade klor. Med de orden knäade han henne i magen så hårt att hon tappade luften följt av en serie slag med handflatan, så snabba att hon knappt hann se att Vandraren laddade ett nytt slag innan det landade. Hon vacklade bakåt två steg och satte sig sedan i mossan och kippade efter luft. Hennes blick sänktes och hon visste att hon var slagen. - ?Vi behöver bege oss härifrån nu.? Vandrarens öron rörde sig omkring så som ett djur pejlar in sin omgivning. ?Jag hör hundar som sniffar, och dom kommer snart att märka oss.? Kvinnan ställde sig sakta upp. Effekterna från smällarna var blott smärta i hud och mage nu. Hon nickade tyst. - ?Har du lärt dig anta formen av djur??, frågade mannen och hon nickade återigen. ?Ta dig då så fort du kan till en kulle ett par fjärdingsväg rakt nordöst härom. Jag möter dig där efter att jag tagit hand om Drakpatrullens hundar. Dom tenderar att jaga aningen sämre utan dom.? Med de orden drog han på mungiporna och vände sig västerut och började gå mot patrullen. Hon väntade inte på att han skulle försvinna bland buskarna utan antog formen av en vit varg, hennes favoritform, och satte av i språng mot nordöst. |
Uppdaterat
|