mot vildgalt ukaMot Vildgalt UkaDe två mäktiga varelserna, utvalda av självaste månen, stannade i gläntan. Månen hade precis klivit upp på himlavalvet och visade den ständigt tilltagande halvmånen de sprungit under senaste nätterna. De flämtade båda från marschen de satte igång för fyra dagar sedan. Jagande Skuggan var helt slut, hennes tunga hängde flämtande ur hennes mun. Trots den enorma styrka och uthållighet hennes hybridform gav henne började krafterna tryta. - ?Vila ett slag du vargamoder?, meddelade Leopardmannen som räddade henne undan de tre drakpatruller som törstar efter hennes blod. Han hade möjliggjort hennes flykt genom att döda och skada deras hundar så att det blev mycket svårare att spåra dem båda. Vandraren, som hon och många andra kallade honom, hade varit sen till deras mötpunkt. Han hade blivit träffad av ett spjut i ena axeln. Träffen var så hård att hon fortfarande kunde se rätt igenom hans axel när de träffades. Redan samma dag var såret borta. Inte ens ett litet ärr syntes där några timmar tidigare var ett för många dödligt sår. De hade sprungit sedan dess. Hon hade svårt att hålla former längre tider och hennes räddare hade varit aningen långsam första dagen. De hade så varit nära patrullerna många gånger. Nu trodde hon att de var säkra. Åtminstone för tillfället. Mer än så hann hon inte fundera över förrän hon slöt sina ögon och somnade. Ett gutturalt läte fick henne att raskt ställa sig på fötter. Innan hon hann se riktigt vad som pågick hade hennes händer fått klor och hon var redo att slåss för sitt liv. Det gutturala lätet kom från en liten, flygande varelse, med största sannolikhet en gud, som viskade i Vandrarens öra och tynade sedan bort i ingenting. - ?Vad??, började hon men blev avbruten. - ?Samla ihop dina saker, vi har fått ett brådskande ärende som vi bör uträtta och vi måste komma i tid till Ukas hov för ceremonin.? Hon visste att det inte var läge att argumentera och samlade således snabbt ihop sina saker och knöt ihop sin filt på sin ränsel. Sedan nickade hon till honom och de satte iväg igen. Denna gång stannade de en timme i skogen och hon lärde sig anta sin första flygande form, formen av en Duvhök. Sedan gick färden aningen snabbare. I kvällningen anlände de båda till en sankmark omgiven av orörd lövskog. En avstickare till Mäktiga Floden rann här och stora områden var översvämmade. Ingen varelse var i sikte. De cirklade nedåt och landade till slut i ett träd mitt i träskområdet. Hon antog sin mänskliga skepnad samtidigt som en jättelik älg-gud uppenbarade sig bara några meter ifrån henne. Den verkade ha legat vid trädets fot. Han såg mäkta förvånad ut och såg på de båda nykomlingarna med skräck i ögonen. Vandraren tog mänsklig skepnad och tog till orda på flodmål. - ?Du, Kronbärande Skogskungen , kallade på hjälp. Därför är vi här.? Det verkade lugna ner guden, som såg ut som en enorm älg fast med en människoaktig överkropp, armar. Enorma älghorn prydde dess hjässa. Jagande Skuggan uppskattade antalet taggar till dryga fyrtio. - ?Jag trodde det skulle dröja länge. Mycket längre än så här?, svarade guden och reste sig till sin fulla storlek, nästan fyra meter hög och fem meter lång. - ?Vi var i närheten. Vi har dock bråttom och kan endast dröja ett kort slag. Förklara ditt problem.?. -?Jag skall göra mitt bästa för att det skall gå så fort som möjligt, o månutvalda kämpar?, svarade guden och började berätta en historia för de båda Utvalda. Den handlade om träsket och hur det varit under många livstider. Ett folk i dess norra delar hade dock nyligen börjat ge sig in i området, lägga snaror och jaga djur. Till en början hade Kronbärande Skogskungen slagit tillbaka och försvarat sitt område med våld. Dom återvände allt oftare och i större och mer välbeväpnade grupper. Kronbärande Skogskungen insåg snabbt att det inte skulle bli ett lyckligt slut på det hela och försökte gå diplomatiskt tillväga. Men så snart han antog form i närheten av deras samhälle gick de till angrepp. Då Pakten var skyldig honom en tjänst eller två tog han kontakt med dem och begärde en medlare. Detta var endast två nätter sedan. Samhället låg ett par fjärdingsväg öster om träsket. Strax var de på väg österut. De cirklade ett par gånger runt byn i luften och landade sedan en dryg kilometer söder om den och vandrade in. Vandraren insisterade om att hon skulle anta vargskepnad och agera som hans husdjur tills de såg hur det gick. Han påpekade att trots att det endast var människor så var dom hundratal fler än dom och hon var tvungen att vara på sin vakt. Strax innan de anlände till byn lät Vandraren sina silvertatueringar, liknande de som skulle tatueras in på hennes kropp vid hennes initiering, sjunka djupare i hans kropp och han gick där som en vanlig dödlig. Om någon skulle titta närmare så skulle kanske någon upptäcka hans magiska svärd han bar på ryggen. Det var inte av den jättelika typ som många utvalda ofta använder, utan av en diskretare typ. Det var dock i många olika material, vars gnistrande prakt få ens sett med sina egna ögon. De vandrade in i byn och blev välkomnade av de människor de mötte. Det var ett samhälle som verkade leva av både jakt och jordbruk att döma av samhällets utkanter. I många inhägnader fanns svin och höns, och på åkrarna arbetade män och kreatur med årets skörd. De såg snart mitten av byn, där de enda riktigt välbyggda husen fanns. En grupp människor stod utanför det största huset och väntade på dem. - ?Styrka och Kraft på dig vandrare där!?, ropade mannen som verkade vara högst i rang. - ?Styrka och Kraft önskar jag tillika dig, o hövding.?, svarade Vandraren som genast slagit om och använde inte lika mycket av den nordinspirerade flodmålsdialekt han normalt hade. - ?Vad kan vi erbjuda dig? Mat? Husrum? Känn dig som hemma. Ett hem håller på att förberedas er just nu. Min dotter Eliartha kan följa er dit direkt om du så önskar.? - ?Jag önskar prata med er, och era rådgivare om du använder dig av sådana. Ni har kommit i onåd hos en gud som önskar att lösa tvisten utan mer blodsspill.? - ?Onåd med en gud säger du?? skrattade hövdingen och de andra hängde på i hans spår. Han fortsatte sedan med allvarlig röst. - ?Vi är en stark stam och fruktar inte de små gudar vi lever i närheten av. Vill någon av dem oss något får denne komma hit och förhandla själv. De måste erbjuda oss något för att vi ska erbjuda dom något.? - ?Den gud jag företräder är ingen mindre än Kronbärande Skogskungen, som hållit sitt område i mer än tusende år. Hans ord är inget som man bör ta lätt på. Han erbjuder er en vapenvila som går ut på att ni får jaga i skogarna västerom, så länge ni inte går inom en kilometer från träsket. I gengäld låter han era jägare vara ifred.? Diskussionen hade samlat åskådare, och redan hade ett fyrtiotal anlänt och lyssnade på bekvämt avstånd. Varghonan vid Vandrarens fötter vände huvudet av och an för att hålla koll på den ständiga tillströmningen av folk. - ?Vår stam är framgångsrik. Vi blir hela tiden fler och har således utökat våra områden successivt. Att vi inte jagar guden själv när vi är i området mot att han inte angriper oss låter som en mer realistisk överenskommelse.? Folkskaran runt samtalsparterna började komma närmare och närmare. De stod nästan i ett folkvimmel. Tydligen hade många intresse i frågan. - ?Jag har bråttom och måste tyvärr meddela att det inte är någon förhandling vi har. Jag ställer krav och ni bör följa dem om ni vet vad som är bäst för er.? Vita Vandraren hade höjt rösten och pratade nu till dem allesammans. Ett sorl bröt ut när han slutade prata en stund. När de hunnit smälta vad han nyss sagt ett par sekunder fortsatte han. - ?Månpakten har intresse av att vi kommer överens. Här. Nu.? och med de orden växte han till den fruktansvärda krigshybrid mellan man och katt han använde som sin krigsform. Jagande Skuggan gjorde detsamma bredvid honom. I samma stund hördes ett svischande ljud och en kastyxa träffade kattdjuret mellan skulderbladen. Jagande Skuggan kastade sig framåt men hindrades av mannen vid hennes sida. Cirkeln vidgade sig snabbt och vapen drogs. En tystnad utbröt då de två enorma varelserna inte gick till attack. Historier om dessa silverförtrollade varelsers stridbarhet. Hela arméer lade de vid sina fötter om de så ville. Den vita katten gick med stadiga kliv fram till mannen som kastat yxan, vände ryggen till honom och satte sig på huk med ett knä i marken. - ?Jag ber att få tacka för lånet men jag behöver den inte för tillfället. Du kan få tillbaka den.? Mannen dröjde några sekunder och vågade sedan dra åt sig yxan, som satt djupt i kreaturets rygg. Hans händer darrade när han satte yxan i bältet. - ?Jag kan skilja på varenda person jag träffat via deras lukt. Träffar jag dig någonsin utanför denna by igen, någonsin, kommer du ångra att du någonsin föddes. Detsamma gäller för alla andra med vettet utbytt mot dynga som råkar missta mig för något man faktiskt får höja sina vapen mot.? Förhandlingarna hade precis börjat på allvar och det skulle ta över en timme innan de var klara och de kunde återgå till sin resa mot Vildgalt Uka med endast ett kort stopp förbi Kronbärande Skogskungens kärr. |
Uppdaterat
|