melira berättar vid lägereldenRapporterna från jägarna damp in allt tätare under dagen. Ett trettiotal demoner tog sig genom skogen, åt upp det som kunde ätas och förstörde resten i deras väg. Ett tiotal jägare hade redan försvunnit. De av dom som demonerna inte dödat hade säkert flytt.Jag hjälpte till med palisaden, vässade trästockar med min handyxa. Demonerna skulle när som helst träda fram i skogsbrynet. Dom hade antagligen redan känt vittringen från byn. Utan byn skulle vi inte klara oss. Där fanns våra hus, våra barn och alla våra verktyg och vapen. I flera dagar hade förberedelserna pågått, ända sedan Imril såg dem korsa strömmen. En enorm demon med vildsvinsbetar och röd päls ledde dem. Så började det höras brak av träd som välter och tre jägare kom springande ur skogen för att ta positioner bakom palissaden. Silhuetter stora som hus kunde snart skymtas bland träden och deras framfart blev snart öronbedövande. Den röda demonen med vildsvinsbetar var den förste att nå fram till skogsbrynet. Han stannade där och vädrade lite. Ett sjukt leende tittade fram och demonen började sakta ta sig mot vår palissad medan fler och fler demoner trädde fram i det öppna. Dom var säkra på att jämna byn med marken och fruktade inte några ynka pilar från våra jägare och krigare. Vi var nästan fyra gånger fler men det spelade ingen roll. Vargtand ledde försvaret. Han höll armen högt som tecken på att ingen skulle skjuta ännu. När demonerna var ungefär 100 steg från byn spändes det pilbågar överallt. Startsignalen skulle komma när som helst. Plötsligt for en stor vit boll rakt in i en demon med två huvuden och skorpionsvans. Den delades nästan mitt itu av träffen och låg på marken i dödsspasmer. Marken omkring var täckt av frost. Ett flertal demoner gav upp ett tjut och vände sina blickar österut. Vi gjorde detsamma och hann precis se en enorm vit katt stiga fram ur buskarna. Det var en Utvald av Månen, så vacker att det nästan gjorde ont att titta på honom. Någon gång per år var det alltid en av Månens Barn som besökte oss. Oftast ville dom bara ta det lugnt och de gav alltid igen vad de tog genom att vara med på jakter och ge gåvor. Bara något ögonblick senare trädde en handfull Månutvalda till ut ur buskaget och närmade sig snabbt demonerna. En jättelik tjurhumanoid beväpnad med en enorm tvåhandsyxa i fagraste månsilver tog ledningen samtidigt som ännu en boll av solid is slungades ut från Katthumanoiden som bar en vacker rustning av röd jade och träffade en fyrfota demon rakt i bröstkorgen. Braket då de två grupperna slog ihop var öronbedövande. De flesta av oss lade sig ner på marken och höll händerna för öronen. Inte jag, ty jag stod kvar, stel av skräck och höll fortfarande pilbågen spänd. Två ugglor kom från ingenstans och slog ned i tumultet. Vid nedslaget förändrades deras kroppar till stora Krigshybrider som de Månutvalda oftast slåss i. Strax var striden över och delar av demoner var utspridda på slätten mellan skogen och byn. Inte en enda demon hade ens rört byn. Månens barn var samlade i en cirkel kring en fallen kamrat. Många hade sår som skulle varit dödliga för alla andra utom Månens Utvalda kämpar men stod likväl stadigt kvar med blicken sänkt. De begav sig sedan av, utan att ta någon notis om byn eller dess invånare. Endast tjurhumanoiden, som jag senare fick reda på kallas Hundra Man Stark nickade mot oss innan de försvann in i skogen. En ung kvinna bar på den döde. Aldrig mer skulle livet kännas bortkastat. |
Uppdaterat
|