ailek om skapelsens historiaI tidernas begynnelse skapade Gudarna världen. Världen skapades från Kaoset, vilket sköts undan framför Gudarnas kraft och drog sig tillbaka från deras åsyn. Skapelsen kom redan från början att innehålla naturen, djur och människor. Det fanns både stora Gudar och små Gudar. De små Gudarna spred sig över Skapelsen och fick varsitt område att ta hand om. De stora Gudarnas uppgift var att hjälpa mänskligheten att frodas och glädjas över världen de placerats i. Så Solen, Månen, de fem Planeterna och de fem Drakarna valde ut de människor som skulle sprida deras budskap och representera dem i människornas dagliga liv. Som den högsta Guden så blev Solens Utvalda de naturliga ledarna över människorna och världen. De övriga Gudarnas Utvalda hamnade under dessa efter samma hierarki som Gudarna själva följde.En stor era följde, där Solens värme och styrka sken över människorna och Skapelsen i takt med att hans Utvalda ledde dem till nya framgångar. Under detta ledarskap frodades mänskligheten; barn och gamla hade det bra, vetenskap och kultur var avancerad och var mans rätt och människornas arméer skördade framgång efter framgång emot Kaosets härer. Människor firade regelbundet sina Utvalda ledare, och tillbad och hedrade de stora Gudarna med Solen i spetsen, för världen de fått. Stabiliteten som spridit sig över Skapelsen var dock inte bara av godo. I Solens värmande ljus blev de fem Drakarna bekväma, trötta och lade sig för att slumra under dennes värmande blick. Detta var början på slutet för den guldålder som då rådde. Utan Drakarnas vägledning fanns inget som kunde hålla deras Utvalda borta från deras mänskliga brister och svagheter. Utan deras betryggande råd och svar började osäkerhet och illvilja pyra bland de Drakblodade. Girighet och missnöjdhet spreds som en löpeld ibland dem, och inte lång tid därefter rasade kriget bland de Utvaldas ranker. Svek och oheliga allianser gav Drakarnas Utvalda den fördel de behövde för att överraska de övriga och snabbt besegra dem i kriget som avslutade den Första Tidsåldern. Alljämt medan svärd mötte svärd och blodet täckte borggårdar och tronrum, så sov Drakarna djupt och bekvämt, ovetande om vad deras frånvaro orsakat. Deras Utvalda hade en hektisk tid framför sig. Folket var missnöjda med det som hänt, men saknade styrkan att sätta sig upp mot krigare av Drakblod. För att rättfärdiga vad som skett så började historiska dokument dyka upp där de övriga stora Gudarnas Utvalda inte var bättre än häxor och demoner. Anatema, att döda närhelst de påträffades. Till en början föll självklart ingen för dessa uppenbara lögner. Men liksom Drakarna var deras Utvalda tålmodiga och planerande. De som varit med om kriget levde än när det blott var historia, och den nya världsåskådningen accepterades mer och mer för var år som gick. Snart hade alla glömt bort sanningen om hur livet innan Drakblodens kupp varit. Säkra i sina nya positioner lutade de sig tillbaka och tog för sig av det världen hade att erbjuda, utan tanke på mänskligheten som helhet, och världen blev mörk och hård. Det skulle visa sig, långt senare, att människorna inte var helt utan chans. Med en gemensam styrka ropade deras själar ut till Gudarna om hjälp. Bönder slet vid åkrar som producerade mindre och mindre grödor. Skepp förliste dagligen på haven. Kvinnor och barn dog i barnasäng. Något behövde göras, och trots att ingen visste vad, så kände deras själar vem som kunde hjälpa. Solen hörde människosjälens klagosång, och lade åter sin värmande hand över Skapelsen. Den klarade sig inte längre själv, utan behövde hjälp för att hamna på rätt spår igen. För andra gången valde Solen ut de som skulle bära hans auktoritet bland människorna. Dessa Utvalda skulle sprida sig över världen, till alla länder och fortsätta där deras föregångare avbrutits. Kanske kan Drakarnas Utvalda komma att se sanningen, och kämpa för att återskapa guldåldern från förr. Kanske måste Drakarna väckas för att de ska låta sig övertalas. Ingenting får ses som omöjligt, men ingenting får heller hindra oss från att konfrontera det vi vet är fel och göra det vi måste. Jag skulle hellre ha Drakbloden vid min sida än under mitt svärd, men jag är rädd att det beslutet inte är mitt att ta. |
Uppdaterat
|