Ailek i ett skogsparti utanför flodkanteHalvmånen som hängde högt i himlen skymdes till och från av molnen som sakta gled förbi. Skogen nedanför gick från kolsvart till svagt upplyst i ett gråblått sken varje gång de fortsatte vidare och månen tittade fram igen. Ailek satt, bokstavligt talat, uppflugen i ett träd och tittade upp i himlen med ryggen mot stammen.Månen hade hunnit vandra en bra bit över himlen under tiden han suttit där. Det var konstigt att något så vackert och rofullt kunde orsaka sådana vilda och förskräckliga monster. Antingen fanns det någon ironi i kontrasterna, eller så kanske inte teorierna om de vilda utvalda stämde. Kanske hade månen inte alls något med dem att göra. Det hade inte direkt funnits många som kunnat ifrågasätta dem den senaste tiden. Men nu fanns det. Frågan var bara när man skulle få tid med det. Det var inte bara guld och gröna ängar att sköta en stad. Sköta var kanske ett missvisande ord; skydda var väl mer passande. Men det var ovant att ansvara för något så stort och viktigt. Det var en kedja runt halsen, som band fast och höll kvar. Men samtidigt var det ett tillfälle att göra livet bättre för tusentals människor. Prioriteringar. En harkling väckte Ailek ur sina funderingar. Han ryckte till och tittade ner mot marken samtidigt som vänster hand diskret gled ner till dolken han hade fastspänd vid vaden. Den unga kvinnan som stog nedanför trädet, ett tiotal meter bort, ryckte i sin tur till som svar på hans reaktion, och så snart hjärtat trillat ner ur halsgropen log hon smått åt hur hon indirekt lyckats skrämma slag sig själv. Hon tog ett halvt steg fram och tittade upp mot honom. "Stör jag?" frågade hon. "Jag kan gå, om du vill." Hon vänder avvaktande på sig medan hon höll blicken fäst på honom. Ailek lät armen hänga ner längs sidan igen, han skulle inte behöva dolken i natt. "Du borde inte vara ensam ute i skogen så här dags." svarade han. Hon lät vikten glida över på andra benet och kisade upp mot honom. "Men eftersom du redan är det, så är det nog säkrast att du stannar här." fortsatte han, sakligt, och lutade sig tillbaka mot stammen. Ett höjt ögonbryn senare hade hon vänt sig om och var på väg bort genom den snåriga vegetationen. Ailek slog upp ögonen och tittade ner efter henne. Han suckade djupt och slog huvudet bakåt mot den hårda barken. "Idiot." Bara några meter bakom henne hördes ett tungt vinddrag. "Jag menar .." Hon vände sig hastigt om och snubblade nästan av förvåning när hon fick syn på honom. "Jag menar, att jag gärna vill att du stannar." Han såg ner i gräset och sedan upp igen. "Jag skulle uppskatta sällskapet." Han log snett och satte sig ner på marken. Kvinnan stog kvar en stund, som för att avgöra om hans ord varit tillräckliga, men slog sig sedan ner på marken hon också. De satt några meter ifrån varandra i flera minuter och tittade upp mot himlen. Det var säkert ett år sedan Ailek hade varit en liknande situation tidigare. Samtidigt som det var smått obekvämt var det dock ganska rogivande. "Drakbloden. De kommer komma hit, eller hur?" Hon bröt tystnaden plötsligt och såg allvarligt på honom. "De .." fick han ur sig, innan han pausade för att faktiskt förstå varför hon ställt frågan. "Det är möjligt." Han tog ett djupt andetag och tittade bort för att samla sig. Han tyckte inte om idén att en stad skulle belägras på grund av honom. "Försvinner ni då? Så att ni kan fortsätta någon annanstans?" Det fanns ett uns av anklagande i hennes röst, men frågan var ändå ärligare ställd än vad man kunnat tro. "De kommer nog vilja statuera exempel. Riva borgen och tillsätta en drakblods-satrap. Döda alla vakter som inte lägger ner vapen, och riva alla .." "Nej!" Ailek avbröt henne plötsligt och fångade hennes blick med sin, för att lägga extra vikt vid orden. "De kommer kanske. Via land eller hav, det vet jag inte. Men kommer de inom synhåll från Flodkantes murar så kommer jag inte vila förrän de vänder bort. De kommer inta staden över min döda kropp." Det lilla talet tappade kraft på slutet, och de massiva axlarna sjönk fram en bit när han tog ett djupt andetag för att samla sig. "Jag vill inte att ni ska behöva lida för att vi dykt upp i er stad. Vi kan stoppa många drakblod, men jag vet inte vad som skulle hända om de bestämde sig för ett fullskaligt anfall." Det var nästan ett leende som spred sig över hennes ansikte. "Vi har slagits för vår frihet och heder förr. Staden har stått under många år, utan er. Glöm inte det." Han log brett och lutade sig tillbaka i gräset, betydligt mer avslappnad än tidigare. "Du har så rätt. Låt oss bara hoppas att den står många år till, trots oss." "Varför har ni kommit tillbaka, egentligen?" De hade suttit tysta i flera minuter innan hon åter bröt tystnaden. Ailek såg bort mot henne och satt tyst en lång stund. "Jag antar att vi behövs, nu." Han sjönk tillbaka, drog en hand genom håret och satt tyst en stund till. "Jag vet inte varför vi inte behövts tidigare, men det är något som händer nu, som vi är ett svar på." Det krävdes en bra bit självkontroll för att han inte skulle ställa sig upp, blicka mot horisonten och förklara hur han kände och varför han trodde att han återvänt. Den här kvinnan var inte mycket för känslor och tankar, hon ville ha fakta. Och det var inte alltid samma sak, i den här konstiga världen. "I den här konstiga världen." mumlade han och tittade upp mot henne. "I den här konstiga världen är det inte mycket som är självklart. Det finns säkert tusen anledningar för oss att återvända, och lika många för att vi inte skulle göra det. Man vet inte riktigt vad man ska tro, efter ett tag. Jag har sett djur, vilka djur, som står på två ben och pratar med människors tungor. De pratar sans och reson, och förefaller trovärdiga. Men kan man lita på ett vilt djur, vilken mask det än bär? Jag har talat med de Vackra, som höljer sig i vanligt folks känslor och öden, underbara och fruktansvärda. De sveper sig i drömmar och livnär sig på sorg, men ändå kan de vara uppskattat sällskap, och vandra med män som likar. Jag har haft hemska och fantastiska syner. Strider som fyllt haven med blod. Hopp och kärlek som fyllt städerna med mat, trygghet och gemenskap. Jag har mött andar, som tagit fysisk form och stigit upp bland vanligt folk. Som har sidat med ett folkslag för att förgöra ett annat, berusad av tanken på undersåtar och makt." Han tystnade och såg upp mot henne igen. "Och här dyker jag upp. Det är svårt att få plats i den här världen, om man inte gör sig plats. Det gäller dock att hitta dem, vars bekostnad man ska göra sig plats på. Och det ska inte vara vanligt hederligt folk som försöker leva och överleva i en värld som denna. Därför väntar jag." Hon drog en hårlock bakom ena örat och log snett. "På vad?" Ailek ställde sig upp och sträckte på ryggen. De hade suttit där ett bra tag nu, och naturen var inte riktigt så bekväm som den verkade ibland. "Jag hoppas att jag märker det när jag väntat klart." Han sträckte en hand åt henne och hjälpte henne upp på fötter. "Låt mig flyga dig hem, det är sent." Hon log och strök handen över hans kind. "Nej tack, jag föredrar att gå. Men vi ses väl igen." Några sekunder senare hade hon försvunnit bort mellan träden, mot Flodkantes östra port. Ailek stog kvar och såg efter henne en lång stund. Kunde han någonsin tillåta att den här staden råkade illa ut? Han log för sig själv och tittade upp mot himlen. Kanske hade hon hjälpt honom hitta sitt kall, det skulle väl visa sig. Han tog sats och kastade sig upp i luften. Då han passerat de lägre trädtopparna slog de stora vingarna ut åt varsitt håll och skickade honom högt, högt upp i luften med ett kraftfullt vingslag. Kvar i skogsstycket skymtades bara ett par vakande ögon i skuggorna. |
Uppdaterat
|