AilekJag vill gärna inleda med två(!) passande sånger :PPazuzu - In a Tavern A stallion and a rider proud came across the land. A freelance hero from the west, into our land he rode. No beast he feared for strong he was, his arms like mighty hammers. Knowing all the ways of war, a man of steel he was. By dusk that day he reached our town, weary was his horse. He stepped in through the tavern door, a man of proud descent. Unto a many maids he rode, the ale and beer now flowed. Envy in the others eyes, with daggers they approached. The crowd now cheered, for rough it was when fists and feet were flying. Rumbling round on the tavern floor, the raiders were now dead. By dawn next day no one had seen, where the man had gone to. All the maids that looked for him, were left a broken heart Bonnie Tyler - Holding out for a Hero Where have all good men gone And where are all the gods? Where's the street-wise Hercules To fight the rising odds? Isn't there a white knight upon a fiery steed? Late at night I toss and turn and dream of what I need I need a hero I'm holding out for a hero 'til the end of the night He's gotta be strong And he's gotta be fast And he's gotta be fresh from the fight I need a hero I'm holding out for a hero 'til the morning light He's gotta be sure And it's gotta be soon And he's gotta be larger than life Somewhere after midnight In my wildest fantasy Somewhere just beyond my reach There's someone reaching back for me Racing on the thunder and rising with the heat It's gonna take a superman to sweep me off my feet I need a hero ... Up Where the mountains meet the heavens above Out where the lightning splits the sea I would swear that there's someone somewhere Watching me Through the wind and the chill and the rain And the storm and the flood I can feel his approach Like a fire in my blood I need a hero ... Uppväxten En bekväm uppväxt, jag minns inte så mycket av den. Mina föräldrar var rika och inflytelserika nog för att vi alltid skulle ha mat på bordet, och det var mer än man kunde säga om många andra i byn. Hur som helst var jag inte nöjd. Fin mat, fina kläder, tjänare och varma bad är bara tillräckligt om det inte finns en värld utanför som oroar och tränger sig på. Något där ute drog i mig, det fanns så mycket mer i världen än att vara viktigast i ett hus i en liten by ute i skogen. Visst gick det handelsrutter förbi den (det var så min mor försörjde oss), men det gjorde inte att den kändes viktigare, direkt. Handelsmännen hade alltid historier och minnen från större och bättre platser. Platser där det faktiskt betydde något att vara någon. Avresan Det var inte förrän ett tag efter min 25e födelsedag, långt senare än de flesta andra börjat försörja sig själva och sina föräldrar, som jag kom ifrån byn. En grupp bybor skulle följa med en handelskaravan till en betydligt större stad två veckor bort. Det var något om att sätta upp en marknad för byns varor, jag lyssnade inte så noga, det var inte så viktigt. Jag kände däremot bara att jag behövde åka med. Inte för att det vore roligt, intressant eller nyttigt. Utan för att jag behövde åka med. Något drog i mig och gav mig inget val. Mina föräldrar såg tydligen hur angelägen jag var att få åka med, och arrangerade så att jag blev en av dem som red i väg österut. Den stora världen där ute Den nya världen var mer än jag kunnat drömma om. Här fanns hus och folk så långt ögat nådde, och det verkade inte finnas någon hejd på upplevelserna som fanns att tillgå. Världen hade helt plötsligt fått en helt ny dimension, och mina förväntningar och målsättningar höjdes till skyarna. Här fanns äntligen en värld stor nog för mig. Jag gick bort mig i staden, spenderade dagar i sträck på värdshus, badhus och öppna, soliga torg. Här festade folk och levde ut livet till fullo; njutning och umgänge i en salig blandning. Jag träffade trevliga vänner att skåla med och underbara flickor att dansa med. Jag var kung i min egen värld och ingen kunde nå mig där jag svävade runt. Tills jag insåg hur litet mitt rike var. Den brutala sanningen Handelskaravanen som en dag gick genom staden skilde sig inte nämnvärt från de hundratals andra som år ut och år in passerade genom området, förutom vad gällde en sak, dess beskyddare; en stolt kvinna med glänsande rustning i jade. Hon red in i staden med karavanen efter sig och blickade ned på staden från sin massiva stridshäst som att hon ägde världen. Folk omkring mig skrattade åt henne bakom hennes rygg och talade om högfärdiga drakblod. Jag var den enda som insåg att det faktiskt stämde, att hon faktiskt ägde världen. Var hon än reste var hon kung, och ingen kunde sätta sig upp mot henne, eller ens säga emot. En krossad världsbild Min värld fick sig en rejäl törn. Jag var bara kung över min värld så länge ingen annan var i närheten, och jag kände mig knappt kapabel att ens styra det jag nådde om jag sträckte ut armarna. Jag hade tyckt att världen var så stor, men än en gång hade allt bara varit en bubbla. En bubbla som hon ridit sönder och spritt över havet som askan från en död luffare, som ingen skulle sakna. Vinet förlorade sin smak, sångerna sin klang och flickorna sin doft. Skulle jag hela mitt liv vara dömd till att buga mig för vissa som, helt utan egna prestationer, hade fötts till framgång? Hopp och svek Mitt i min misär och olycka så dök dock en strimma lycka upp, till synes från ingenstans. På något plan tyckte jag mig känna igen henne från tidigare, men jag kunde inte för mitt liv placera henne. Hon var kanske det vackraste jag någonsin sett. Hon gled smidigt igenom folkmängder som en dimma, och vek bort blicken varje gång jag försökte möta den. Jag försökte komma ifatt henne, men varje jakt slutade med att jag stod ensam och vilsen, med den påträngande känslan av att vara iakttagen. Inte förrän flera nätters letande och kämpande senare var det äntligen min tur att lyckas. Om det handlade om att lyckas gå i en fälla, dvs. Snaran dras åt En försvarslös kvinna, överfallen av tre berusade karlar, var naturligtvis ofelbart. Min näve knöts hårt kring ett spadskaft och sedan dröjde det inte länge innan jag stod över den omkullfallna kvinnan och sträckte ut min hand mot henne. Hon var fortfarande det vackraste jag sett och vi föll in i varandras armar i skogsbrynet, bara några meter från de berusade männen som snusade sött i gräset. Solar Ailek, Rise Det var ungefär här som jag insåg att saker inte stod rätt till. Solen var förvisso redan på väg upp, och jag hade inte sovit mycket de gångna dagarna. Men jag kände mig ändå dåsigare och tröttare än jag borde. För sent insåg jag vad som var på väg att hända; för sent såg jag hennes vargagrin då hon insåg att jag inte hade mer att sätta emot. Hon åt upp mig, konsumerade min livsenergi inifrån och tänkte lämna mig här som en död kropp för fyllebultarna några steg bort att hitta när de skulle vakna till, några timmar senare. Mig! Jag som hade hela livet framför mig och som hade så mycket kvar att åstadkomma! Det var inte rätt, inte rättvist! Jag vred mig och försökte ta mig ur hennes dödsgrepp, men jag var för svag, och hon var så mycket starkare än vad jag trott. Hennes ihåliga skratt ekade ut genom skogen, precis när jag nådde gränsen mellan liv och död, och solens första strålar nådde mig genom de täta lövverken. Plötsligt fylldes jag av en kraft jag aldrig tidigare trott möjlig. Jag kände mig varmare och starkare, solen värmde min hud och spred sig ut i hela min kropp. Hon såg ut att vara lika förvånad som jag, när jag med nyfunna krafter kopplade ett grepp runt hennes hals med min starka högerhand. Jag kom upp på fötter och lyfte henne upp i luften, där hon hängde sprattlande. Jag kände kraften som fortfarande spreds ut i kroppen och hur den formligen exploderade ut i ett ljussken. När min syn kom tillbaka stod jag fortfarande där med henne hängandes i näven, nästan två meter över marken. Jag hade växt, och tappade nästan taget om henne i ren förvåning. Med ett mäktigt kast slungade i stället bort henne genom skogen, och sedan sprang jag. Jag vet inte vad hon gjorde, men hon hann åtminstone inte ifatt mig, om hon ens följde efter. De första drömmarna Jag återvände inte till staden, utan sprang till skogs i stället. Jag sprang och sprang tills jag stupade, och efter att ha hamnat på en mossbädd kunde jag inte hålla mig vaken längre. Jag somnade direkt och drömde underliga, underbara drömmar. De beskrev en värld mycket bättre än den jag hade levt mitt lev i, en värld där folk var trygga, lyckliga och givmilda. Det kändes väldigt avlägset, men kraften som strömmade genom mig gjorde mig övertygad om att jag skulle kunna skapa något liknande, och göra världen bättre för alla. Flykten från Drakbloden När jag vaknade senare på kvällen så hörde jag folk i skogen. Det visade sig att tre dåliga förlorare hade sprungit tillbaka till staden med svansarna mellan benen och upptäckt en drakpatrull på besök. De hade sedan förklarat det som hänt under natten och en av dem beskrev i diffusa ordalag det starka ljussken som väckt honom och det han sett med sina sömndruckna ögon. Drakbloden hade inte tvekat utan skickade genast ut folk i skogen, till mig. Innan jag ens kommit upp på fötter ordentligt så dök den första soldaten upp. Med jade-inlägg i all synlig utrustning så krävdes det inget geni att räkna ut att han kom från Terra. Jag kände i kroppen att jag hade tillgång till mäktiga krafter, men när man står obeväpnad mot en spjutspets så har man ändå inte så många alternativ man kunde önska. Så jag sprang, igen. Drakbloden var hack i häl på mig, och jag har aldrig gillat skogen, men just nu blev den mitt enda vapen. Stenar, grenar och allt annat naturen hade att erbjuda använde jag mot dem, och min nyvunna styrka gjorde att de faktiskt stannade upp och avancerade mer varsamt. Det var en av de första läxorna jag lärde mig som Utvald; allt går att använda som vapen, om det är ett vapen man behöver. Det hade kanske varit bra om jag lyckats nedgöra de Drakblod som jagade mig, men jag valde att fly. Nu fick de i stället återvända hem och skriva rapporter med mitt namn i, prydda med mitt porträtt. En smått obehaglig tanke, men det finns kanske ändå hopp för att de inser att det jag gör är gott, om de letar efter platser jag varit på. Den Utvaldes kall Direkt när jag stötte på en handelsrutt så följde jag den tills jag mötte en grupp yeddim-dragna vagnar att följa med. Därifrån gick resan vidare över landet. Plötsligt hade livet fått en mening igen, och jag spenderade den första tiden med att slösa bort mina sista slantar på just det som tidigare varit den meningen; vin, kvinnor och sång. Nu verkade det inte räcka längre. Det var inte alls som min tidigare deprimerade period när det inte gett mig något; det var fortfarande lika givande och lockande. Men det kändes som att en ny del av mig krävde mer, den krävde kamp. En kamp för den värld jag sett framför mig och för det jag ansåg vara rätt. Sökandet efter kampen drev mig vidare, och ryckte mig ur bekvämligheten som värdshusens rökiga hallar skapat. Hade det inte varit för det nyväckta behovet hade jag antagligen fortfarande suttit där; med en pipa i ena mungipan och en flicka vid andra. Solen vänder sig mot världen Jag begav mig ut i världen igen, och gjorde den till en bättre plats. Jag försökte använda mina förmågor för att skydda de svaga, rädda de utsatta och stå upp för de förtryckta. Det jag däremot inte kunde göra var att avslöja hur jag av alla människor kunde göra det som andra misslyckats med. Inte för alla, i alla fall. Det kändes ju ändå som att jag borde sprida ordet om Solens vilja och medlidande, och folk förtjänade att veta varför de blivit hjälpta. Kvinnor som råkat illa ut, markägare som misshandlat sina slavar, borgmästare vars städer varit utsatta för djurattacker. Det var inte mer än rätt att de fick höra sanningen. Alla tog det visserligen inte fullt lika bra som andra, men jag tror ändå att det var rätt sak att göra. Det kommer inte att dröja länge förrän folk åter ser upp till Solen för vägledning, och då kommer dessa människor kliva fram och tala ut om att de redan styrts i rätt riktning av Solens varma hand. En hjältes ekonomi Det är dock inte gratis att kämpa för Solen. Mina krafter gör inte att jag slipper äta. De värmer mig inte när Luften är Stigande och de hindrar inte regnet från att hålla mig vaken hela natten. Pengar är en nödvändighet när man reser runt som jag gör, och det är inte alltid man har tillräckligt. Det finns däremot många som har betydligt mer än så. De har mer pengar än de någonsin kan använda, och de har kommit över dem genom att utnyttja andra människor i stället för att arbeta själva och förtjäna sina rikedomar. När möjlighet fanns så jämnade jag helt enkelt ut oddsen; jag tog lite av deras överflöd för att jag skulle kunna fortsätta rädda liv. Ett fullkomligt resonabelt handlande, som jag ser det. Och Solen har inte klagat än, så jag känner ingen anledning till att sluta. Några som oftast inte håller med om mitt resonemang är dock de drabbade rikemännen. Antalet byar och småstäder som jag tvingas undvika på mina resor ökar tyvärr konstant, då min trevliga nuna pryder ett antal affischer runtom i landet med en ansenlig summa på. Det får dock ses som en nödvändig uppoffring tills mitt kall blir mer självfinansierande, men de jag räddar är just de som inte har pengar för att rädda sig själva. Jag kan inte sätta ett pris på frihet och glädje, så därför gör jag det gratis. Låt dem som har råd betala, det är så det måste vara. Kvinnan från förr Under alla mina resor så hade jag dock aldrig lyckats glömma kvinnan som närvarade då jag blev Utvald. Jag kunde ibland tycka mig se henne, men om det verkligen var hon så lyckades hon alltid glida mellan mina fingrar. Hon var en fé, något jag hade insett efter en smått obekväm frågestund på ett bibliotek i en större stad. Jag visste inte riktigt vad hennes inställning till mig skulle vara, om vi skulle råka på varandra igen. Ärligt talat visste jag inte vad min inställning skulle, eller borde, vara heller. Kanske inbillade jag mig bara, eller så dök hon faktiskt upp då och då, när jag som minst anade det. Det var nog lika delar smickrande och skrämmande, eftersom jag inte visste varför hon skulle ha något vidare intresse för mig. Ett uppskattat möte, och ett mindre uppskattat sådant. Vid en tillställning, i en liten by ute i vildmarken där de firade årets skörd, så fick jag dock fatt på henne, igen. Jag är övertygad om att det precis som förra gången var helt enligt hennes planer, vilka de nu må vara, men nu var jag åtminstone bättre förberedd. Vi gick undan från festligheterna och jag frågade ut henne efter bästa förmåga. Hon svarade vagt och flyktigt, varpå jag försökte vara lika intetsägande när hon ställde motfrågor till mig. Hon verkade dock inte öppet fientlig mot mig, eller så fanns det faktiskt fruktan någonstans. Det kändes som att hon läste mig som en öppen bok, men kanske hade hon inte det övertaget hon fått mig att tro. Hur som helst så fortskred natten med en promenad genom skogen, där vi mest bara gick tysta. Vi hade inte direkt något att säga varandra, men förutom Drakbloden var hon den enda varelse jag träffat som var, annorlunda. Det gav något att bara vara i närheten av henne. Detta lugn skulle dock drastiskt avbrytas. Från ingenstans, utan förvarning, dök en annan Utvald upp. En Utvald av Luna. Denne var fast beslutad att döda kvinnan, på grund av någon pakt som de genomgått, eller vad han nu pratade om. Jag förstod inte riktigt vad han menade, och han hade inte riktigt tålamod nog att förklara sig. Jag kastade mig dock framför henne och slogs mot honom; jag har nog aldrig slagits mot så många djur förut. Det är en sak att håll en varg borta från fåren, men att slåss mot ormar och skorpioner och hökar, det var något nytt. Han var definitivt den bättre av oss, men mina krafter lyckades hålla mig vid liv genom striden. Han verkade dessutom slåss väldigt passivt, som att han inte riktigt visste vad han kunde förvänta sig från mig. Jag utnyttjade det givetvis så gott det gick, men det kändes ändå som att jag stred på lånad tid. Plötsligt försvann han dock, lika snabbt som han dykt upp. En hök som försvann bort mellan träden. Jag antog att det var för att fé-kvinnan försvunnit, jag såg henne inte på flera veckor efter det. Vad jag ska tycka om den Månutvalde är jag osäker på. I min framtid har han ingen plats alls, men har man tur så kanske det finns vissa av hans slag som inte beter sig på samma sätt. Jag har inte sett honom sedan dess, men vi kommer inte att mötas som vänner nästa gång om inte han förklarar och förkastar sitt tidigare uppträdande. Återtagande av Solens ägodelar En stor förändring i mitt liv kom dock när jag passerade igenom en by mitt i landet. Jag fick syn på storbonden som styrde och ställde i området, när han samtalade med en liten skara bönder och avgjorde en boskapstvist av något slag. Jag har aldrig kunnat mycket om bondelivet, så jag lyssnade inte så noggrant, men det som verkligen stal min uppmärksamhet var spännet på manteln han bar. Bara i mina drömmar hade jag tidigare sett det tidigare, och jag insåg att han antagligen själv trodde att det var vanligt guld. Jag kunde ganska snabbt konstatera att han inte var Utvald av Solen. Han bar sig inte alls som någon med Solen i ryggen, och verkade inte alls ha några större mål i livet. Det blev tyvärr också uppenbart att manteln var en omtyckt ägodel som han inte skulle ge ifrån sig så lätt. Men Solens material hör hemma hos Solens Utvalda. Materialet i sig skapades ju för att hjälpa oss att förbättra världen, det är en del av dess själ. Det är inget man ska kväva i en garderob i generation efter generation. Jag blev helt enkelt tvungen att stjäla den. Ailek flyger i luften och träffar en ny vän När jag ridit hästen så nära döden som jag vågade så lämnade jag den för att ta hand om sig själv. Helst hade jag velat fortsätta på den, men den hade aldrig bett om att dö för min skull, så jag kunde inte driva den till det. Att färdas vidare utan häst förbättrade dock inte alls mina chanser att komma undan de som jagade mig, snarare tvärtom. Storbondens dotter hade varit lätt att få omkull, och sent på natten hade det varit en barnlek att ta sig igenom den lilla herrgården och norpa åt sig manteln. Hade de bara känt till vad den varit så hade de förvarat den säkrare, men det är dumt att klaga. Flykten därifrån gick dock inte riktigt som planerat. Utan häst efter en halv dags ritt och med alldeles för mycket packning så ökade risken markant för att jag dessutom skulle bli tvungen att skada dem jag tidigare stulit från. Jag fortsatte flykten till fots och sprang så fort jag bara kunde. Solen hade inte gjort mig till en snabb löpare, men man tar trots allt rätt stora steg när man är närmare två och en halv meter än två. För det som inträffade därefter vet jag inte vem jag ska tacka, men det skulle verkligen kännas lämpligt. Jag kände hur manteln öppnade upp sig för mig och jag fyllde den med kraft tills den nästan fick ett liv av sig själv. Jag började lysa som en fackla samtidigt som tyget delades upp i två stora vingar som sträcktes ut åt sidorna och fick mina fötter att lätta från marken. I en rasande fart for jag fram i takt med vingarnas stadiga slag och plötsligt blev mina förföljare det minsta problemet jag hade. Det tog inte lång tid att lära mig kontrollera dem, men under tiden fick en man syn på mig, som även han hade förföljare efter sig. Efter diverse missförstånd vid vår introduktion så kom det dock fram att även han var en Utvald av Solen, den förste jag någonsin träffat. Vi reste vidare, jag och Delion, undan de som jagade honom, och berättade om våra erfarenheter och upplevelser på vägen. Fler bekantskaper och framtiden Sedan dess har vi hållit ihop i stort sett hela tiden. Kort efter att vi mötts så stötte vi på Raliik, och sedan har vi skapat än fler bekantskaper bland de sol-utvalda. Det har visat sig att alla inte riktigt har samma syn som jag på orsaken till att vi är här, men så länge vi alla drar åt samma håll och kämpar tillsammans så kommer resultatet bli gott. Aieleks svar på frågor |
Uppdaterat
|